Jag har så äckligt lätt för att trycka obehagliga känslor och tankar åt sidan...Och då menar jag inte den typen av obehagliga känslor jag samlar på mig genom att tycka att det är jobbigt när folk sitter bredvid mig bussen som jag skrev om i något tidigare inlägg. Utan det jag menar är känslor som grundar sig i djupare händelser, lite mera konsekvensbildande händelser som styr eller påverkar ens liv. Den uppenbara baksida med denna egenskap är självklart att när de väggar jag byggt upp inte klarar av att hålla tillbaka allt så kommer det fram - Allt på samma gång, alla känslor och alla tanka - BOOM. Under dessa dagar skulle jag nog kunna säga att jag lider av ångest, på gränsen till depression (fast jag vet att det förmodligen inte skulle stämma enligt en psykolog, utan skulle snarare ses som problem av min egna problemhantering i livet. Men jag tror ni fattar vilka känslor och "tillstånd" jag menar). 

..Och bara för att klargöra en sak! Bara för att jag nu skrivit det här menar jag inte att lägga in en pik hos er läsare om att jag mår dåligt eller att jag är inne i den perioden där allt "kommer fram" för dessa perioder varar  mestadels bara under någon dag och sker när jag är för mig själv och tillåter kanten att svämma över. Kom mest bara till insikt med mitt beteende och kände mig tvungen att yttra det.. 

he

kan jag få new york nu? tack