Jag måste bara skriva av lite tankar som jag kommit underfund med... Jag ogillar starkt människor som tycker att sina liv är så jobbiga fastän dem inte är det. Självklart kan inte jag veta allt som hänt i dessa människors liv tänker ni då. I så fall lyckas dem dölja det riktigt bra för det dom klagar på utåt, det vill säga det som gör deras liv till en jobbig uppförsbacke är små saker. Små saker att gnälla på för att ha något att tyckas synd om för. Självklart är jag medveten om att alla kan tycka att saker och ting är lite jobbigt samt att säga det, inget fel med det, utan det jag menar är dem som har dessa små jobbiga tider hela tiden - Jag är så trött på det… Och med det här skrivet menar jag inte att det är synd om mig eller något i den stilen utan mera att man borde ta verkligheten för den som den är. Inte söka stöd eller empati hos andra människor för att få bekräftelse eller känna att man är omtyckt. Men som jag skrev alla har ibland tuffa tider och det hjälper oftast då att prata om det, öppna sig inför vännerna eller vem man nu tyr sig till – inget fel med det. Men, bara det inte blir konsant ”det är så hemskt”…

Det jag nu skrivet är inte riktat till någon speciell person så ingen ska ta åt sig. Utan bara allmänt.

LOVELOVE